Alltså, ibland undrar jag hur fan jag lyckas hamna i situationer som dessa. Hur jag alltid lyckas leva hand i hand med olyckan, hur jag alltid måste hamna på botten innan jag kan ta mig upp igen. När jag väl är på ytan igen, då börjar olyckan smyga sig på, och att jag sjunker, det är ett faktum. Hur lyckas jag älska, glömma och förlåta men aldrig få olyckan att ta slut. Varför behandlar jag mig själv som skit? Varför tycker jag att jag är värd det sämsta, och må dåligt varje dag? Varför visar jag mig svag för just de människor som inte har en jävla gnutta respekt för mig eller mina känslor? Vad har jag gjort mig själv & varför ser jag alltid till att hamna här, gång på gång. Varför låter jag mig själv uttnytjas och trampas på?